Att ta vara på tid är ofta en svårighet för mig. Somliga verkar äga tid som deras att nyttja fritt, tio minuter för dem motsvarar tre timmar för mig. Tid för mig räcker inte till. På mornarna har jag svårt att hinna med, även fast jag kliver upp med 1-2 timmars förberedelsetid. (Vissa) Människor omkring mig har enbart dryga 30-40 minuter på sig och tycks både hinna äta en bra (ibland lagad) frukost, välja kläder och fixa till sig. De ser friska och pigga ut när vi möts och säger ett glatt "Hej! Hur är det?". Jag å andra hand verkar se tiden springa förbi, ibland kan jag känna tid försvinna. Det är överväldigande. Separationsångest. Möter människor jag tycker om och intresserar mig för och behöver anstränga mig för ett "Hejsan! Jo jag mår bra, lite trött bara... hur är det med dig?". 

 

Jag tittar på klockan, 17:48, tittar bort, fångar en tanke, tittar på klockan igen, 19:23. Kommer aldrig igång, ligger efter i mina studier. Fångar en tanke, en timme försvinner spårlöst, tänker en tanke till, ytterligare två timmar förlorade. 

 

Löften lovas "från och med imorgon ska jag bli mer tidseffektiv och ta vara på tiden". Antagandet om en framtid blir bekräftat även denna gång och morgondagen infinner sig. Löftet ligger i ett ständigt eko men efterföljs inte helhjärtat. Fortfarande finns det glipor och glapp som tydligt märks vid, där tid en gång fanns. Besvikelse. Men imorgon då...