Jag välkomnar förändring med öppna armar. Om någon vänlig individ på valfri ort i världen skulle erbjuda mig ett äventyr som jag aldrig skulle förvänta mig - oberoende av utfall - skulle jag uppskattat och artigt tacka ja. Allt känns något övermäktigt som det är nu och jag funderar ofta på hur det skulle vara att fly(tta) utomlands och göra någonting annat än det jag gör nu. Kanske rensa fisk i Norge? Volontärarbete i ett fjärran U-land? Oavsett vilket så behövs en brytning i vardagen, som i sig blivit så pass konstant att den är en del av mig. Dock så behövs enbart någonting litet för att det ska falla, en liten flisa i stammen tas bort och det stolta trädet faller. Göra någonting galet nu? Ja tack. Och nej, det skulle inte denna gång som förra räcka att klippa av håret och färga det blondt.

 

Jag tycker om mig själv och därför förtjänar jag att få ett annorlunda varande av mig. Kanske i julklapp? För så är det, julen och vintern kommer med stora snabba steg allt närmare. Det blir allt mörkare och mörkare för var dag som går och att bo i norra Norrland hjälper inte till. Ytterligare en jul med icke-veganska köttbullar och prinskorvar där det snackas jobb, minnen och smartphones närmar sig. Det känns och det känns nästan som om jag domnar. Om det är det påträngande mörkret eller inte som ger mig känslan vet jag inte men den gör sig fysiskt känt som att tiden håller på att rinna ut. Antalet soltimmar blir mindre och mindre för var dag - capre diem blir allt starkare. Men vad gör jag? Jo jag ligger och sover in på eftermiddagen, vaknar, studerar till tentan och funderar på den där flisan som med våld tagits ifrån mig så jag fallit. En (sol)timme försvinner spårlöst, lyser med sin frånvaro och kravet på att ta vara på livet stressar till det.

 

Livet är gött 

Hösten är fin

(?)