Instrument och musik har inte riktigt varit ett av mina största intressen genom åren. Jag är som de flesta, njuter av passande stämningsmusik till vardag och fest. Men varje tisdag går jag i kör på min skola. Det är en av min veckas små höjdpunkter som jag älskar. Jag älskar att träffa alla människor - även fast jag ännu inte känner dem (flesta) så väl. Jag trivs med att ha någonting socialt i mitt liv som är konstant och förekommer veckovis, dit jag alltid är välkommen. 

 

Jag känner mig ofta ensam. Det har bara blivit så, jag har sen högstadiet haft lätt för att känna mig ensam. Vad och hur som har gjort det såsom så, vet jag inte. Det spelar nog inte så stor roll egentligen heller. För jag vet även att jag inte är ensam. Däremot är jag osäker. Och funderar ofta på om de andra märker att jag är osäker och hur det sedan påverkar hur de bemöter mig och vad de tycker om mig. 

 

Jag har haft många vänner i mitt liv som jag har hållt och fortfarande håller så varmt. Vissa har blivit kontakter som jag inte kontaktar - men jag kan stundvis ändå finna mig sakna dem, eller tiden med dem, även fast min vardag inte är påverkad av dem personligen. Det är ibland som att det som utgör mig som en helhet är alla mina vänner, kontakter, möten och relationer samlade i ett litet men dyrbart paket (mig). 

 

Nu bor jag i en ny stad med nya möten som leder till nya vänner och relationer. Det har fått mig att fundera mycket på tidigare erfarenheter från grupper och möten med männsikor jag har tyckt om. Hur tidigare har påverkat hur jag är nu och vilka konsekvenser det ger. Jag tar sats och hoppar för att lyfta men samtidigt som jag svävar är jag bunden. 

 

Om 10 dagar kommer en mycket kär vän från söder upp till mig och hälsar på mig. Jag längtar efter att få visa min lägenhet för en vän som kommer hit bara för att komma hit till just mig, eftersom jag inte fått gjort det ännu. Bara bjuda in honom och säga, mi casa es su casa. Välkommen. För att sedan känna allt bli simplare och säkrare.