Då sömnen inte infaller sig...
Jag brukar skämta om att jag inte sover över huvudtaget och att det är det som gör så jag hinner allt (och inget) jag gör. Men det finns (såklart) en sanning bakom skämtet och det är inte för att jag har sömnproblem jag inte sover, utan jag har snarare problem med att vilja gå och lägga mig. Jag vill inte gå och lägga mig för jag älskar natten. Då är allting näst intill stillastående och man räknar inte längre timmar eller tider på samma vis. Det bara är mörkt, tyst och inga måsten existerar. Inga krav. Fast oturligt nog så gillar inte samhället vi lever i nattetid och jag tvingas därigenom ha någon form av dygnsrytm och göra "det där": ställa alarm, gå upp på morgonen och göra det jag ska. Tyvärr så passar inte det alltid mig. Så jag sitter bara still och tänker istället. Dessutom tänker jag att sitta still och tänka är viktigt att ta sig tid till och det blir därför validerat, av mig själv, och jag fortsätter därmed vidare med mitt stillasittande och tänkande. Egentligen gör jag mig ingenting nyttigt, egentligen är det inget aktivt tänkande och egentligen är det bara onödiga saker som behandlas i mitt tänkande men det är däremot ett trivsamt tänkande. Jag har nästan blivit förälskad i det. Kär.
Jag är kär i drömmar också, för när jag väl somnat - då sover jag. Länge. Gärna länge in på dagen och samtidigt som stänger jag av mitt alarm och genom det saboterar för mig själv. Jag är som sådan att jag kan vakna för att min kropp är utvilad men mitt jag vill inte vakna för att min dröm var så bra, så jag lägger mig bekvämt igen och tvingar mig att somna om och återhämta drömmen. Och ja, jag kan återhämta mina drömmar efter jag en gång vankat och drömma vidare. Det är skönt. Inte så skönt när jag vaknar och märker att det är mindre än en vecka kvar till mitt livs första tenta på ett ämne som jag inte direkt håller kärt (statestik) dock men skönt under tiden. Det är som en drog. Ett rosa, fluffigt, lyckligt drömland där inga bekymmer existerar. Långt från verkligheten med sitt vardagsdrama, högerextremism och sina experimentella djurförsök.
Tror jag ska ta och gå och lägga mig i alla fall nu.
Eller?
00:59
Harmoni...
Hälsning: Frida Kahlo
Jag välkomnar förändring...
Jag välkomnar förändring med öppna armar. Om någon vänlig individ på valfri ort i världen skulle erbjuda mig ett äventyr som jag aldrig skulle förvänta mig - oberoende av utfall - skulle jag uppskattat och artigt tacka ja. Allt känns något övermäktigt som det är nu och jag funderar ofta på hur det skulle vara att fly(tta) utomlands och göra någonting annat än det jag gör nu. Kanske rensa fisk i Norge? Volontärarbete i ett fjärran U-land? Oavsett vilket så behövs en brytning i vardagen, som i sig blivit så pass konstant att den är en del av mig. Dock så behövs enbart någonting litet för att det ska falla, en liten flisa i stammen tas bort och det stolta trädet faller. Göra någonting galet nu? Ja tack. Och nej, det skulle inte denna gång som förra räcka att klippa av håret och färga det blondt.
Jag tycker om mig själv och därför förtjänar jag att få ett annorlunda varande av mig. Kanske i julklapp? För så är det, julen och vintern kommer med stora snabba steg allt närmare. Det blir allt mörkare och mörkare för var dag som går och att bo i norra Norrland hjälper inte till. Ytterligare en jul med icke-veganska köttbullar och prinskorvar där det snackas jobb, minnen och smartphones närmar sig. Det känns och det känns nästan som om jag domnar. Om det är det påträngande mörkret eller inte som ger mig känslan vet jag inte men den gör sig fysiskt känt som att tiden håller på att rinna ut. Antalet soltimmar blir mindre och mindre för var dag - capre diem blir allt starkare. Men vad gör jag? Jo jag ligger och sover in på eftermiddagen, vaknar, studerar till tentan och funderar på den där flisan som med våld tagits ifrån mig så jag fallit. En (sol)timme försvinner spårlöst, lyser med sin frånvaro och kravet på att ta vara på livet stressar till det.
Livet är gött
Hösten är fin
(?)
Vid mitt skrivbord...
Nu sitter jag här, vid mitt skrivbord, ett skrivbord som stått här sedan jag började på Umu. Köpt begagnat via blocket tillsammans med vår tvbänk för ynka 700 kronor. Men jag har aldrig suttit vid det. Det har däremot, ej till förvåning, fyllt användningsområdet som avlastningsbänk. Studierna har tagits vid avslappnat i soffan istället med utfall mycket ofta i sömn. Skrivbordet har bara stått där, 5 meter ifrån mig, utan att på riktigt använts.
Jag har hela tiden tänkt att när studierna blir seriösa, tuffa, svåra och när de inte går att riskera för insomnande - då ska skrivbordet användas. Då kommer jag kunna sitta där och plugga i timmar och bara fokusera. Nu sitter jag här vid mitt skrivbord. Statistikboken ligger till höger om mig med det fina anteckningsblocket i lila jag fick av mamma förra helgen. Snart ska jag öppna den och fortsätta läsa om z-test och t-test i kapitel 8 (som uppenbarligen tar år och dar för mig att ta mig igenom). Pfft, z-test och t-test.
Kaxig musik ljudar i mina öron, nästan som om jag vore på fest, tangenterna träffas i takt till denna och om M skulle stå bredvid mig just nu så skulle han säkerligen kunna lista ut just vilken låt jag lyssnar på i mina hörlurar. Se upp tentajävel, nu kommer jag och tar dig!
Äta bör man annars dör man...
En god frukost med allt som hör därtill kan vara den bästa av de bästa stunder på dagen. När man hör äggen slå mot skeden i kastrullen i det kokande vattnet och när det luktar kaffe utöver hela köket, då, då trivs jag. Oavsett om det är en tidig frukost runt 7-8 snåret eller en sen frukost, som idag, när den korta visaren pekar på 12 så känns det som att det är hoppet in i dagen. En korts stunds avkoppling med ljud av radion, tystnad, prat eller ett tvprogram som utgör den korta men ändå oändliga tid innan dagen kan möjliggöras. Äggen blev perfekta - geggiga i mitten men inte flytande, sojakaffet smakar gott, Dr Mcdreamy är snygg och gör mig glad som vanligt och min fina M sitter med mig även denna morgon. Livet är gött.
Nu börjar dagen.
Varannan vatten...
Man måste ha roligt också. Det kan inte bara vara allvar hela tiden. Ibland måste man ta en fikapaus i arbetet. Därför ska den här helgen (fre, lör) bli ett lugn i tungt ungdomsliv/studentliv och skola. Först ikväll kommer den ena halvan av min familj, min mamma och Tommy, sen på lördageftermiddag/kväll är det dags för min psykologinsparks finsittning. Då kan jag kasta iväg mig 0:an och kalla mig för T1a. Spännande. Allt är fixat inför finsittningen också. Jag har under de närmaste veckorna haft dåligt självförtroende, mest påverkat av mitt hår - vilket är någonting relativt ovanligt för mig (jag brukar oftast alltid görtrivas i mitt hår och alla olika frisyrval jag gör/har). Men det är fixat nu, jag har kommit på en bra plan för mitt hår.
Mitt hår är kort, vilket traditionellt sätt inte hör till kvinnans utstyrsel vid en finsittning (tanke: men när har jag brytt mig om sånt då? Jo det är faktiskt svårt ibland att vara normmässigt annorlunda, det är värt men mer energikrävande än att "följa strömmen"), så jag valde att lösa "problemet" för att kunna ha kul med mitt hår, jag också, genom att forma hela min utstyrsel något gammeldags (förhoppningsvis med lutning på/från 20talet i modern tappning). Vi får se vilken frukt det ger. Nu har mamma äntligen kommit på plats (känns lätt främmande) så nu är det dags för lite kvalitativ family time.
Arbete har en bitter rot och en söt frukt...
Har hoppat över två dagar av skola denna vecka, idag och i måndags. I måndags var det meningen att jag skulle läsa en massa kurslitteratur men så blev det ej då jag fick märka vid att jag var totalt utmattad och sov därför till 16:00. Tror jag aldrig sovit till så sent när jag ändå har gått och lagt mig en "normal" tid. Igår gick jag däremot på föreläsningarna och kände direkt att jag inte forstod så mycket, alls. Den första föreläsningen gick bra men den andra var bara ()/"(#23x*~Z0/H0-Xy= (]£@] och det var då jag beslutade att "Nä nu köper jag mig nya lyxiga pennor och sen sätter jag mig med litteraturen och bara arbetar järnet".
Det är vad jag ska göra inom kort. Klockan 14:00 ska jag vara igång och jag ska helst inte sluta före middag och sen fortsätta. Roligt (ironi). Men hårt arbete lönar sig, även fast det kommer kännas riktigt tungt i kväll eftersom jag kommer behöva stå över Sparkling Wednesday och istället sitta där med min kurslitteratur och mina nya lyxiga pennor.
Men det är tur att jag har M och kissarna vid min sida. Allt hade känts ännu jobbigare om jag var tvungen att sitta helt ensam ikväll, särskilt eftersom jag tenderar lätt till att känna mig ensam. Vi kommer få bunkra upp oss tillsammans och bara stänga ute allt vad facebook och instagram heter. Så får jag träffa klasskompisarna imorgon med nyvunnen energi och ny kunskap och med ett huvud som inte tänker på annat än att just vara där och förstå föreläsningarna/arbetsuppgifterna och träffa dem jag gillar.
Instrumentet jag inte kan spela...
Instrument och musik har inte riktigt varit ett av mina största intressen genom åren. Jag är som de flesta, njuter av passande stämningsmusik till vardag och fest. Men varje tisdag går jag i kör på min skola. Det är en av min veckas små höjdpunkter som jag älskar. Jag älskar att träffa alla människor - även fast jag ännu inte känner dem (flesta) så väl. Jag trivs med att ha någonting socialt i mitt liv som är konstant och förekommer veckovis, dit jag alltid är välkommen.
Jag känner mig ofta ensam. Det har bara blivit så, jag har sen högstadiet haft lätt för att känna mig ensam. Vad och hur som har gjort det såsom så, vet jag inte. Det spelar nog inte så stor roll egentligen heller. För jag vet även att jag inte är ensam. Däremot är jag osäker. Och funderar ofta på om de andra märker att jag är osäker och hur det sedan påverkar hur de bemöter mig och vad de tycker om mig.
Jag har haft många vänner i mitt liv som jag har hållt och fortfarande håller så varmt. Vissa har blivit kontakter som jag inte kontaktar - men jag kan stundvis ändå finna mig sakna dem, eller tiden med dem, även fast min vardag inte är påverkad av dem personligen. Det är ibland som att det som utgör mig som en helhet är alla mina vänner, kontakter, möten och relationer samlade i ett litet men dyrbart paket (mig).
Nu bor jag i en ny stad med nya möten som leder till nya vänner och relationer. Det har fått mig att fundera mycket på tidigare erfarenheter från grupper och möten med männsikor jag har tyckt om. Hur tidigare har påverkat hur jag är nu och vilka konsekvenser det ger. Jag tar sats och hoppar för att lyfta men samtidigt som jag svävar är jag bunden.
Om 10 dagar kommer en mycket kär vän från söder upp till mig och hälsar på mig. Jag längtar efter att få visa min lägenhet för en vän som kommer hit bara för att komma hit till just mig, eftersom jag inte fått gjort det ännu. Bara bjuda in honom och säga, mi casa es su casa. Välkommen. För att sedan känna allt bli simplare och säkrare.
Lev i nuet, lev förevigt...
Konsten att äga tid
Att ta vara på tid är ofta en svårighet för mig. Somliga verkar äga tid som deras att nyttja fritt, tio minuter för dem motsvarar tre timmar för mig. Tid för mig räcker inte till. På mornarna har jag svårt att hinna med, även fast jag kliver upp med 1-2 timmars förberedelsetid. (Vissa) Människor omkring mig har enbart dryga 30-40 minuter på sig och tycks både hinna äta en bra (ibland lagad) frukost, välja kläder och fixa till sig. De ser friska och pigga ut när vi möts och säger ett glatt "Hej! Hur är det?". Jag å andra hand verkar se tiden springa förbi, ibland kan jag känna tid försvinna. Det är överväldigande. Separationsångest. Möter människor jag tycker om och intresserar mig för och behöver anstränga mig för ett "Hejsan! Jo jag mår bra, lite trött bara... hur är det med dig?".
Jag tittar på klockan, 17:48, tittar bort, fångar en tanke, tittar på klockan igen, 19:23. Kommer aldrig igång, ligger efter i mina studier. Fångar en tanke, en timme försvinner spårlöst, tänker en tanke till, ytterligare två timmar förlorade.
Löften lovas "från och med imorgon ska jag bli mer tidseffektiv och ta vara på tiden". Antagandet om en framtid blir bekräftat även denna gång och morgondagen infinner sig. Löftet ligger i ett ständigt eko men efterföljs inte helhjärtat. Fortfarande finns det glipor och glapp som tydligt märks vid, där tid en gång fanns. Besvikelse. Men imorgon då...
En blogg är en insyn, en insyn är min blogg...
Mitt första inlägg.
Mitt första inlägg, blogg.se:s egna ord, men det stämmer mycket bra. Det här är mitt första inlägg i denna fina blogg som jag idag fick tankar att skapa. Varför då; varför nu, varför en blogg.
Jo för jag känner att det känns bra just nu. Har mycket tankar och jag mår bra av att skriva ner dem. Allt är så mycket enklare när det blir svart på vitt. Inte lika abstrakt eller svävande utan fast och konkret. Det gillar jag, allting annat av mig är abstrakt och svävande nog.
Jag sitter, går, står och ligger ner mycket och grubblar, över livet och åt vilket håll min (positiva) energi ska läggas åt. Tänkte att bloggen kunde ge en insyn över hur det går och åt vilket håll det går. Just nu sitter jag vid mitt köksbord och funderar hur jag kom hit; vilka val och handlingar det var som fick mig att hamna precis här där jag är nu. Vid mitt köksbord? Haha nej :), utan där jag är i livet och hur jag finner mig i livet. Och vart jag härnäst ska.
Jag hade en minnesanteckning igår/förrgår när jag gick hem med M från en nyfunnen vän tidigt på morgonen innan solen kommit på plats: jag hittade vart jag skulle gå. Det tyckte jag var jättehäftigt men jag sa ingenting då för jag ville hålla det för mig själv en stund. Sedan kan man kanske tycka att det inte är en sådan stor grej, att kunna hitta i staden där man bor, men det var det för mig. Att jag numera kan hitta i stan i mörker och hinna med bussen hem är en stolpe som jag ska utgå ifrån. Det utgjorde någonting det där. Glad.
